En tillbakablick i alla hast
Postad den
den 3 september 2010 kl 17:56
Sitter här på fredagseftermiddagen och reflekterar lite. Har gått igenom den gångna veckan och går vidare lite längre bak. Tänker på 2007, 00-talet och hur fort allt kan gå. Nygatan och utsikt över Norrmalmsskolan är bytt mot Göteborg och utsikt över hamnen och kranarna. En del praktiska förändringar har väl skett men i stort är väl det mesta detsamma. Har bytt glasögon. Civilstånd. Har samma frisyr, samma mamma. Ja, typ så.
Tänkte att jag skulle dela med mig av en Spotify-lista jag knåpat ihop med de låtarna jag tycker var de bästa under 00-talet. De jag tycker vi kan ta med oss. En låt per artist var regeln jag höll mig efter. Lyssna vettja! 00-talets bästa heter den, kort och gott.
Ikväll vankas det galej på Hisingen. Det blir nog bra det. Vad gör ni?
Och vinnaren är...
Postad den
den 30 augusti 2010 kl 17:42
Ni har väl inte missat att Björk för en liten stund tog emot Polarpriset i Stockholm? Hon delade priset med Ennio Morricone som komponerat massvis med filmmusik, bland annat till "Den gode, den onde, den fule". Visst, Stikkan Anderssons pris kanske inte är min höjdpunkt på musikåret, men jag tycker det är kul att någotsånär unga artister som Björk får priset. Jag skulle kunna namedroppa en hel radda värda pristagare här, men jag nöjer mig med att juryn borde våga lite mer. Det är ju kul om artisten fortfarande är aktiv eller på annat sätt oväntad till utmärkelsen. Så slipper vi axelryckningar varje år. Såg förresten Fredrk Strages totalsågning av både Polarpriset och Nobels fredspris i Tv4:s morgonprogram i morse. Han är då alltid lika kul. På sitt sätt.
En scen med Björk ur den fantastiska musikalfilmen Dancer in the dark, av ingen annan än Lars von Trier:
Shoppar pärlor på måfå
Postad den
den 28 augusti 2010 kl 21:4
Tillbaka i Götet med internetuppkoppling till slut och trötta fötter. Kullersten sliter på en men det kan man väl ta. Har hunnit med lite inhandlingar på Bengans (se:stans bästa skivbutik. En riktig en som man bara i Norrland kan drömma om numera med allt från böcker till vinyl till kaffe). Ett omslag fångade mitt öga lite extra. Det tillhörde The Tallest man on earths skiva Wild Hunt. Ett artistnamn som susat kring mina öron ett bra tag nu, men som jag aldrig lyckats fånga för att kolla upp. Nu blev det så att jag köpte skivan helt på omslaget och en trevlig känsla. Jag ångrar mig heller inte. Den folkpop som dundrar ut över den tysta lägenheten är så vacker att jag vill smaka dess like. Det är som om Bob Dylan, Woody Guthrie och Pete Molinari träffats, fått ett friskt litet svenskt barn och sedan lämnat honom i Leksand. För det är därifrån Kristian Matsson kommer.
En av årets mäktigaste musikupplevelser. Tack hösten för att man återigen får dem på skiva, filsoferandes på den mjuka mattan.
Några datum bara
Postad den
den 18 augusti 2010 kl 14:58
Ibland är det skönt att lista upp saker. Därför spaltar jag nu upp några trevlig artistsläpp i höst här nedan. Notera att det är mestadels rutinerade pojkar och flickor. Inga EP:s precis.
31/8 Dungen
13/9 Of Montreal
15/9 Robert Plant, Säkert!, Bear Quartet
29/9 Parken
4/10 I blame Coco
13/10 Håkan Hellström
20/10 Kings of Leon
Jag hoppas på en till sådan här i alla fall:
Är det april?
Postad den
den 18 augusti 2010 kl 14:5
Man undrar varje dag om det är första april den här hösten. Butlers på tunnelbanan var det häromdagen och i dag kommer nästa "skämt". Nu i helgen anordnas Valvträskfestivalen. Inte hört talas om den? Inte jag heller, men det kan vara dags att kolla upp den nu.
I den lilla byn har pensionärerna i byaföreningen lyckats med att boka de stora svenska artisterna Timbuktu, Zacke, Movits!, Magnus Tingsek och New Man med Olle Nyman. Hur gick det till? Vem av de gråhåriga kom på idén; "Nu ringer vi Timbuk, han vill säkert komma till Valvträsk!"? Jag är lost i norrbottningarnas urkraft att få saker gjorda, tror jag. Byaåldersmannen Hans Engström säger till NSD: "Jag trodde en rappare var en med murarslev". Alla spelningar ska tydligen även vara akustiska, det här kan bli en magisk augustikväll, känner jag spontant. Även om det hela känns som ett skämt.
Med musikens makt på Gülzaudden har alltså Luleå kommun två festivaler en sen helg i augusti, med toppnamn som Eldkvarn, Timbuktu, Magnus Tingsek, Familjen, Oskar Linnros med flera. Är det någon fler som förstår mina smått förvirrade känslor?
Hör bara på den här vägbeskrivningen till Valvträsk:
Från kusten/E4,ca. 50 km Ta av från E4 i Råneå och kör väg 760 mot Mårdsel, via Niemisel och vidare förbi Gunnarsbyn + 9 km till Valvträsk.
Galet. Och ett litet klipp så:
Hur allt kom att bli
Postad den
den 17 augusti 2010 kl 11:51
Hemkommen och trött. Försöker greppa orden som ska förklara helgen och way out west bäst. Det är inte en enkel uppgift. Allt känns skrivet och sagt och jag är i efterruset pinsamt efter men vill ge det ett försök. Torsdag till söndag har jag befunnit mig i Göteborg. Trots alla de små smala spännande utländska bokningar kommer det här mestadels handla om mannen i den numera för små sjömanskostymen. Håkan Hellström var den riktiga hjälten i Slottsskogen. Ta det som en varning eller en teaser. Men först:
Efter en regnig torsdag och missade mysiga klubbspelningar med Slow Club kom fredagen och uppehållet. Dagen gick i gubbarnas tecken med Paul Weller och Iggy Pop. Vi tänkte inte så utan höll mest till i den mindre (om än dock stora) Linnéscenen för att mätta våra hypade indiehjärtan. Vän P gjorde trots sin nyfunan musikaliska väg ett avstick och såg Wu Tang Clan. Han kunde liksom inte svika sina rötter. Jag och L mös framför Beach House. Victoria står där bakom sin synth och är lika cool och snygg och kaxig som musiken. Minimalism på scen till den skeva drömmarpopen som jag inte kan värja mig emot. "Zebra" och "Norway" är några av det här årets bästa låtar och jag ångrar inte scenval. På det följer Local Natives som jag sett fram emot nästan mest (se: ett undantag). De bjuder på en lössläppt show i stämsångsrock och medryckande melodier som växer live. The XX är däremot en underlig företeelse på scen. Överlag kan jag bli trött på dessa indiemörka band som har så svårt med det här med publikkontakt, självvalt eller inte. En publik är lätt och tjusa, och även om musiken ska stå i centrum så räcker ett "How you doing Gothenburg?" långt för att få de närvarande att känna sig delaktiga. The XX och många fler band har väldigt svårt med det. Med en skiva i bagaget river de av sina superhypade pärlor som faktiskt låter mycket bättre på skiva, säger tack och kliver av. Det räcker inte för godkänt av denna popbloggare.
Lördag kommer. Håkan kommer. Även om engelsmännen i Mumford and sons gör en spelning som på alla sätt platsar på top 3 denna festivalsommar så känns den fjäderlätt i kamp med vad som komma skulle. Ett ljud som växer live, fantastiska folkpoptexter om smärta och gemenskap och Alexander Skarsgård i publiken. Solen tittar fram. Jag bara väntar på att ett fotbollslag tar sig an "Timshel" som sin egen låt. Det finns så mycket dålig sportmusik men den här sitter lika fint som Joel Almes IFK Göteborghyllning eller Kenta G på Söderstadion. Tänk er bara textraderna
"You're not alone in this/as brothers we will stand/And we'll hold your hand". Men det här ska inte handla om dem. De drunkar alla i indiehavet under kungen Vasaparken och Långedrag.
Vad Håkan Hellström gör på Way out west är ett stycke svenskspråkig pophistoria som jag undrar om vi kommer få uppleva igen. Tio år sedan släppet av debuten "Känn ingen sorg för mig Göteborg" gör han skivan i en temaspelning från första låt till sista. Kan låta gjort, kan låta klyschigt, men det är det inte. Det är på inga sätt en av Håkans bästa konserter. Det är ingen konsert. Det hela är ett rus och en religiös ritual. En milstolpe och en måttstock som pop kommer mätas med under oöverskådlig tid framöver.
I sjömanskostymen "som är lite trängre nu än för tio år sedan" kliver han upp på scenen och drar igång titelspåret. Det är svårt att sätta ord på vad jag upplever. Allsången överröstar Håkan genom samtliga låtar och så tagna som Hellström med band (bland annat bestående av Daniel "Hurricane" Gilbert) ser ut har jag knappast sett någon, musiker eller inte. Det är magi rakt igenom. Skivan fylls ut med berättelser bakom de klassiska låtarna. "Vi två, 17 år" fylls ut med extraverser och det känns som om man förstår det man borde förstått för tio år sedan. Människor gråter i folkhavet, i öltälten på sidan om och till Markus Larsson recension i efterhand. Jag förstår dem, men jag kan bara känna lycka över att stå här. Det är egentligen konstigt hur folklig Håkan har blivit, med drogliberalism och sånger om sig själv och andra på sorglös nedgång som känns så fjärran Moder Svea att man undrar vad 25 000 personer, från tanter från Gårda, till pandatjejerna och socionomstudenterna från Umeå universitet gör här. Men de älskar alla Håkan. Jag med.
Men allt går mot sitt slut, även den här upplevelsen. Publiken vill inte sluta. De frälsta vill ha mer av läran de kommit för, de vill inte gå hem och köpa hus och villa, börja pensionsspara. De vill ta ett "Losermeal" på Vasaplatsen och ramla "på gatan där alla kan mitt namn". "Dimmiga dagar" som är sista låten på skivan och för kvällen vill de också har mer av. När Håkan slutat den magnifikt utdragna versionen är han den enda som slutar. Tittandes ut över de som tagit över med "La la"-körerna förstår jag inte hur Håkan kan somna efter de otroliga tio minuterna av total kärlek.
Och som om allt detta inte vore nog kommer han ut igen och kör den specialskrivna "River en vacker dröm" som han bara kommer köra den här kvällen, på den här platsen. Det är som om man undrar om man någonsin behöver gå på konsert igen och leran på fötter och ben kunde ha varit guld för jag vill spara den för all framtid.
Jag kan bara säga; Jag var i Slottskogen 2010. Springsteen på Ullevi 1985 eller Bob Marley på Gröna Lund 1976. Det missade jag. Men jag såg Håkan skriva om svensk pop på riktigt den 14 augusti 2010. Det räcker så. Jag kan dö nu.
Ett smakprov som på inga sätt räcker ens en bit på vägen:
Enkelhet
Postad den
den 11 augusti 2010 kl 13:33
Just nu är jag imponerad över att tre röster och en akustisk gitarr kan låta så fantastiskt. Jag pratar om Vermont-trion Mountain man som för ett tag sedan släppte sitt debutalbum "Made the harbor". På deras myspace skriver de att de inspireras av bland annat tågmotorer, sjögräs och "The wild west Colorado". Jag kan verkligen höra det och det här komemr bli en av resten av 2010 års mest spealde plattor hemma hos mig.
Så här såg det ut när bandet gästade SVT PLS team under den smått fantastiska festivalen SXSW i den fantastiska musikstaden Austin. Från texas trodde man ju inte att det skulle strömma annan bra musik än country, men det gör det verkligen.
Vi ses på andra sidan festivalyran!
I väntans tider
Postad den
den 10 augusti 2010 kl 11:35
Imorgon bär det av. Hem till Göteborg med två fina för Way out west. Som jag har längtat efetr det här, min första lediga helg på hur länge som helst och vad gr jag. Åker på festival? Som att jag inte får nog av dem på jobbet, liksom. Men det här är en riktig en, med bara fina band. Ungefär så här ser mitt festivalschema ut:
Torsdag:
22.00 Harlem
23.00 Slow Club
00.15 Low Anthem
Fredag:
13.45 Jens Lekman
16.30 Beach House
17.30 The soundtrack of our lives med Göteborgs symfoniorkester
18.00 Local Natives
23.00 The XX
Sen osett, kanske Svenska björnstammen på Sticky fingers, kanske något annat.
Lördag:
13.50 Shout out louds
14.50 Mumford and sons
19.55 Håkan Hellström
21.15 Broken Bells
Kvällens klubbspelningar får vi se. Kanske I blame Coco vid 00.30 elelr Christopher Sander 01.45. Spelar inte så stor roll.
Som ni ser kommer det bli en musiktät helg. Och ett litet klipp, bland alla jag ser fram emot:
Det är okej att vara avundsju. Jag är ödmjuk inför det, i vilket fall. Ses där eller ses här eller ses sen.
ett smakprov
Postad den
den 5 augusti 2010 kl 12:11
Här kommer första smakprovet från Säkert!'s nya skiva. Som julafton i augusti! "Fredrik" låter som renare, rakare pop men med Annika Norlins egna sätt att bygga låtar på. Jag tänker bara på integritet när jag tänker på Annika. lite som med Jakob Hellman här i inlägget under, hon och han gör som de vill. Bara därför kan man gilla dem.
Smyglyssna på singeln på Annika Norlins skivbolag Razzias myspace. Klicka här.
Det hände en tisdag
Postad den
den 5 augusti 2010 kl 11:50
Har ju helt glömt bort att kommentera en av sommarens största pophändelser. Men i tisdags stod han ju där, Jakob Hellman, i det bespottade och sjunkande skeppet "Allsång på Skansen". Inte konstigt att tittarsiffrorna höjdes från tidigare direkt mediokra program. Han röst lät på inga sätt perfekt, men det är som Fredrik Virtanen skrev:
"Och tack gode gud för brister.
Alla begriper inte det. Det är samma personer som inte begriper Håkan Hellström eller Bob Dylan utan föredrar Kent och The Beatles.
Brister ger nerv."
Sen kan man förståss gilla alla fyra. Hellmans genialitet har aldrig legat i rösten, han är i stället en av de vassaste textförfattarna och en av de största karaktärerna svensk pop har haft. Jag vill inte att det ska komma en skiva till. Han får gärna spela live igen lite då och då, men vad som hände 1989 går inte att överträffa och Jakob Hellman ska inte försöka.
För den som sen vill se lite god journalistik kan se Ann Britt Ryds intervju med den skygga artisten i "Gommoron Sverige". Inget lätt jobb men resultatet blev riktigt, riktigt bra.
En dag som andra
Postad den
den 4 augusti 2010 kl 15:52
Efter en mer än intensiv PDOL-helg har jag sakta återvänt till livet och jobbet. hoppas ni hade trevligt, det hade i alla fall jag. Till helgen blir det världshistoriens första besök på Luleåkalaset för mig. Har inga större förväntningar men någon pärla lär man väl snubla över även där.
Bokade just biljetter till Way out west nästa helg. Jag vibrerar av hipsterglädje och försöker få dagarna att gå. I jakt på en LCD Soundsystemlåt i samband med Wow-tagg så snubblade jag över den här mannen, och fastnade för den här låten:
Coola klipp med. Tjing!
