PTNoje

Konsert 

Country Bob talade varmt om Robbie Fulks album "Georgia hard" från 2005 som han recenserade när det släpptes. På en skivaffär i Stockholm rekommenderade expediten samma skiva och det blev ett köp jag inte har ångrat. En stark och varierad countryplatta som pendlar mellan strävsamt allvar och snärtig humor. Självklart jublade jag när det kungjordes att den eminente Chicagobon skulle dyka upp i Piteå. Hur stor var sannolikheten?

Han infriar alla förväntningar den här kvällen. Plus moms.
Som gitarrist är han enorm. Han leker gitarr, men lyckas mitt i det imponerande flyhänta även vara smakfull. Infärgningarna, underdelningarna, det rytmiska drivet och detaljerna i låtar som "Ain’t nobody gonna miss me when I’m gone" och den kärleksfullt rappa hyllningssången "Cigarette state" är helt makalösa och i de halsbrytande flygturerna längs greppbrädan finns så mycket humor insprängd att det aldrig känns som trist "show off", bara galet bra. Den som vill höra en riktigt bra countryplockare har kommit rätt.
Intrycket av ett enmansband förstärks av en klar, stark röst med rätt "twang" för det material han presenterar.
Om man bortser från ett par lite intetsägande mellantemponummer är det fin klass på låtskrivandet.
Direktheten i "Let’s kill saturday night" skulle få Jon Bon Jovi att häpna. Det melodistarka vemodet i "Coldwater, Tennessee" och det följsamma hantverket i "Georgia hard" är självklara höjdpunkter och den stiliga, folkfärgade "I’ll trade you money for wine" breddar intrycket ytterligare.
Här kunde min jubelsång sluta, men Fulks är dessutom en mästare i konsten att kommunicera med en publik. Han hinner med ämnen som den svenska artigheten ("det här är det artigaste landet i hela jävla världen") och sitt eget karriärsval.
Han berömmer hur bra ljudet är i lokalen med frasen "Låter det alltid så här bra eller är det jag" och med hjälp av ljudillustrationer konstaterar han att han bara behärskar fyra olika låttyper.

På begäran, lätt motvilligt, bjuder han på ett smakprov från det kommande albumet med Michael Jackson-tolkningar. Jackson 5-klassikern "Goin’ back to Indiana" mjuklandar i sin nyfunna countrybiotop och jag bara gapar. Det känns som om den vore skriven för den här förpackningen. En skiva att se fram emot.
Jag känner mig både bortskämd och upprymd att få vara med om det här.
Själv säger Fulks att han bara kommer till Piteå vart fyrtiosjunde år. Jag längtar redan till 2057.