PTNoje

Konsert 

I Luleå lär det med nöd och näppe ha varit tvåsiffrigt publikantal. I Piteå möter 83 personer Elias & The Wizzkids, ett gårdskapell i popbandsform som firar av sitt andra albumsläpp med en klubbsväng under Handen på hjärtat-flagg. "Vi betraktar det här som vår officiella turnépremiär" deklarerar bandet från scenen, nöjd med responsen från publiken i den fint vardagsrumsdekorerade och mycket tacksamma konsertlokalen.

Dalakvartetten inleder med "Catch me if you can" från nya plattan, med ett skönt stomp som får det att rycka i benen. Därefter följer fler låtar - "Was it me", "What would kill us" och "Young and hairy" - som är dansanta på olika sätt. "24", med sin fina text "om att inte riktigt veta vad man ska ta sig för när man blir gammal" är också ett litet fynd. Överlag är det välspelat och smått Salem Al Fakir-trevligt och publiken bjuder fint gensvar.

Sångaren/gitarristen Elias Åkesson flirtar flera gånger med Piteå dansar och ler, slår ett slag för Västerbottens Folkblad (där nya albumet "Just do it" var snubblande nära en femma i betyg) och berättar om tanken bakom en del av låtarna. En avslappnad, charmig scenfigur som drar det stora lasset. Han har en utmärkt popröst som ursäktar det smått naiva uttalet. "Do I look like I sell drugs", försöker han i bästa Adam Tensta-stil, men nej, trots den Lemmy-stukade ansiktsbehåringen ser han snarare ut som en vänlig frukthandlare.

Bandets originella uptempoversion av "Wonderwall" blir tredje och sista extranumret och får mig att dra på smilbanden.
Om än de riktigt stora refrängerna lyser med sin frånvaro är det här en gedigen spelning med variation i låtmaterialet och en genomgående inbjudande känsla.

Jag säger det igen. Handen på hjärtat-satsningen fyller ett stort tomrum i Piteås musikliv. Under våren kommer både Monty (17 april) och Kristian Anttila (29 maj) på besök. Kul.