Ballader till näsdukarna
POP
+++ Jag har hört flera, för att inte säga många, som blev direkt tagna av Moto Boys framträdanden på Piteå dansar och ler och Trästock. Och visst är det någonting alldeles särskilt med Malmöbaserade Hudiksvallsonen Oskar Humlebo, vars konserter brukar genomföras på egen hand, där den spröda sången ackompanjeras från varsamt plock från en elgitarr han måste ha snott från Kerry King från thrashkungarna Slayer.
Precis när man trodde att man kunde fastställa att de spröda tonerna faktiskt kom från en vuxen mans strupe släppte Moto Boy en slags jul-ep där öppningsspåret "Pie jesu" låter som en solosatsning från någon i Wiener Sängerknaben. En både speciell och vacker upplevelse.
Nu är album nummer två här och precis som på debuten från 2008 gör han det mesta själv: spelar, sjunger, skriver och producerar. Här fortsätter han med sorgsna ballader för mörka rum. Det där med "Glada Hudik" verkar han inte ha gått på, men visst kommer han att glädja en och annan lyssnare med sparsmakade arrangemang, mycket luft och en rejäl rumsklang. Rörelserna är små, men känslorna stora. Rösten är typecastad för det här och inte nog med att ingen ser ut som Moto boy. Ingen låter som honom heller.
Den variation som finns i form av ett nästan instrumentalt spår och upptempolåten "When my heart was high" känns nästan i underkant. Samtidigt som "Lost in the call" känns mindre "hittig" än sin föregångare blir den okalkylerad på ett skönt sätt.
"A different kind of love" är en elegant inledning med hjärtslagsinfluerade rytmer. "Don’t release me from your spell" är så strålande framförd att jag kan bortse från det nära släktskapet med "Crying in the chapel" och behöver du spetsa din Kleenex-låda när du har hjärtesorg rekommenderas låtar som "Early grave" (hitvarning här) och "If only your bed could cry". Bättre sällskap får du inte.
