PTNoje

Konsert 

"Det känns så skönt i hela kroppen, när vi tar ton och klämmer i/Musik tillsammans är ju toppen, ett liv förvandlas till melodi". Så löd refrängraden till en låt alla medverkande sjöng som final när kommunala musikskolan hade våravslutning en gång för tusen år sedan.
Vad var den där solostunden på pianopallen (jag sög, om ni undrar), jämfört med den där låten där alla medverkande samlades och sjöng en lagom fånig låt tillsammans? Ingenting.
Den där känslan av många-tillsammans-finner-varandra gör sig påmind den här kvällen. En välgörenhetskonsert för organisationen Star for Life i arbete mot aids, för utbildning och framtid i södra Afrika. Plats? Acusticum. Publik? För liten. Sväng? Som tusan!

Okej, allt som glittrar är inte guld. Att höra Göran Rudbo imitera Louis Armstrong i "When you’re smiling" och att höra höra den visserligen skickliga svenska duon beatboxa och scat-sjunga sig igenom en låt om "tanda" - kärlek -  känns som skåpmat bredvid det som kvällens självklara huvudfigurer har i gottpåsen.
De kallar sig Star Choir, har ett budskap om hopp och empati och bjuder på ett gung och ett sångmässigt välljud vars bästa bitar förmodligen är det vackraste jag har hört i den här konsertsalen. Tänk dig soundtracket från "Lejonkungen", minus Elton-balladerna, i liveformat och låt alltihop slå ner som en bomb i en städad konsertsalsbiotop och du är väldigt nära sanningen. Ibland är det försångare och omkväde som gäller och på ett ställe blir det ren popballad. Till stor del handlar det dock om genuin musik från Sydafrika. Då utgörs komponenterna av trumma, sång på zulu, handklapp, ystra tillrop i falsett och något slags klapprande smack som rytmisk indikator. Självsväng är liksom bara förnamnet och som dubbelt blek svensk känner man att man har, ehh, en hel del att lära.
Jag inser att samtidigt som Idol-juryn sitter framför tv-kameror och pratar om pitch och att "gå rätt in i kameran" så får jag förmånen att själv flyttas närmare mening och kärna.
Här handlar det om möte, oförställd glädje, musiken som känsloventil och varje människas unika ton som bildar en enda röst. Michael Nyqvists körledare i "Så som i himmelen" hade varit lycklig om han hört det här.

I en del nummer sväller upplevelsen ytterligare när Piteå mass choir backar upp. Visst märks det på några stället att tiden har varit knapp för gemensam repetition med de långväga gästerna, men oftast fungerar det rätt bra. Att få sjunga med det här gänget måste stavas inspiration för svenska körer med gospel på agendan.
Mot slutet korsbefruktas ursvenska "Gärdebylåten" med en sydafrikansk folksång. Där låtarna ligger skavfötters, publiken sjunger med och lokalen fylls med en häftig klang uppstår så kallad ljuv musik på ett svårslaget sätt. Jag kan bara hoppas på återbesök.