En värdig turnéfinal
Konsert
Bra artister, rätt programlängd och en fin publik. Lördagens konsert med Maia Hirasawa på Studio Acusticum innebar en mycket bra kväll på jobbet. Den här kvällen hänger det - effektfullt och förmodligen en blinkning till artistens halvjapanska rötter - rislampor som dekor i taket ovanför scenen
Hon sätter agendan med "I woke up", en överraskande start på konserten. Hirasawa och hennes blåsare kommer promenerande i ena sidogången och hon sjunger oförstärkt innan hon når scenen. Fräckt!
Jag uppskattar den fylliga spretighet som präglar nya albumet "Gbg vs Sthlm". Klangerna och de fina arrangemangen går igen här.
Hirasawa har en röst där hon ena stunden viskar sprucket "I’m too drunk to sing but I will sing for you", för att i nästa stund göra kraftfull kabarépop eller yster swingbeat med fullt ställ. Och visst hörs visst släktskap med kompisen Annika Norlin ibland.
Lyxigt upparrangerade valsen "Hush now", den känslosvallande "Though I’m just me" och det grymma gunget i uppsluppna popdängan "Eleven" är några av pärlorna, medan sådant som "Mattis & Maia" och "After-party" känns mer anonymt. När Hirasawa sätter sig vid pianot och levererar sin alldeles egna, nedtonade version av The Arks "The worrying kind" är ståpälsen ett faktum och jag måste även nämna den krävande, ja halsbrytande "South again" med sina yviga pianotrioler ("jag har fått öva som en jävel för att kunna spela den här på piano live") där hon visar vilken mångsidig musiker hon är.
Sexmannabandet i sina grå kläder ser ut som fattighjon ur "Kristina från Duvemåla", men kompenserar med att låta, tja, väldigt bra. Det byts instrument hej vilt, vilket ger konserten extra liv och färgningar av cello och blås drar aldrig ifrån. Fredrik Myhrs schnygga, gamla Ludwig-kit låter både biffigt och väldigt mycket pop - en schysst stomme som säger "poff". Jag tackar särskilt för det kvinnliga sångstöd hon får av Josefine Lindstrand och Cissi Linné.
Lindstrand är ju för övrigt kvällens förband och Hirasawa missar inte en chans att promota henne. Sättningen sång/piano/percussion visar sig räcka långt. Hon sjunger kalasbra och bjuder på både lekfull minimalism ("In spring") och musikaliskt krispaket ("Broadway") i ett distinkt framförande av okonventionellt arrangerade låtar i gränslandet mellan pop och jazz.
Hirasawa och bandet får ta emot stående ovationer och stort jubel när de tackar för sig. Jag gissar att hon somnar leende efter denna turnéfinal. Ett varmt positivt sorl tar över, när allt är klart och skvallrar om nöjda konsertbesökare och kanske ett uppdämt behov av att få se den här typen av akter i Piteå även de 51 veckor när Piteå inte dansar och ler.
Vi måste få se fler konsertproduktioner av det här slaget (och här hänger det också på pöbel, folk, enskild medborgare, att bejaka initiativen). Fler "heta" akter, vars turnéer för ofta åker förbi oss, akter som förvandlar en träbeige lokal till rockklubb, om än för sittande publik. Yeah, mer sånt!
